Söndag.

 
Livet är skört och starkt på samma gång. Det är mycket som är jobbigt, men det är också mycket man klarar av. Det är mycket som känns fel, men det är också mycket som känns rätt. Det är i livets gilla gång. En len, sametsröst tröstar en. En tyst, smygande storm förstör en. Ibland är man rädd för vilken person man blir, och åt vilket håll av balansgången man kommer fall åt. Är det jag som blir galen? Är det jag som blir lycklig? Ovisheten gör en rädd och osäker, och det gör att man helst gömmer mig för att slippa kontrontationen. Ska nog sluta gömma mig snart, när jag är modig nog att bita i det sura äpplet, och sluta vara ledsen över saker som inte ens hunnit bli. Jag längtar efter att få raukas med Gotland. Komma bort och carpe dima hela dagarna. Att faktiskt rent fysikst också få gömma sig en stund. Tror inte det kommer vara något annat än bra för mig. Sedan är det ju också skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg snart. Ännu något att se fram emot.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0