tja
Har nu, på riktigt, suttit inloggad här i 20 min med avsikten att skriva någonting. Tillslut insåg jag att jag inte vet vad jag ska skriva. Kanske att Linn och Filip flyttat idag, och jag har hjälpt. Kanske att Josefin precis varit här för att bara bekvämt umgås lite. Kanske att jag kollar just nu på väldigt mycket film. Kanske att jag verkligen vill tipsa och vill att ni ser The hours. Inte livets bästa bästa film, men en film med ett budskap som jag kunde relatera till. Den belyser någonting som är värt att belysa. Ja, jag har kollat väldigt mycket film det senaste. Jag behöver stimulera av mig, osv
Nej men slutar nog här. Nu vet ni i alla fall att jag är vid liv osv osv osv etc osv
Varsegod
Jag vaknar med samma tanke varje dag
Ligger i sängen och kollar på en film. Har kollat mycket film det senaste. Några som jag inte sett innan, och några jag vill se igen, bara för att jag tycker de är så bra. Volver, where do we go now, eternal sunshine of the spotless mind osv osv. Nu tittar jag på en ny film. A dangerous method. Än ej övertygad. Kollar nog mest för att den handlade om freud, och så är kiera knightley med. Filmen är dock inte så mycket att hurra över, men kanske vänder det, snart.
Hur är life annars? Så himla svår fråga. Jag trivs i umgänget av mina kompisar här som får mig att känna mig obeskrivligt trygg, älskad, värd och TILLRÄCKLIG, Det är liksom inte det som är problemet. Problemet är att jag inte sover om nätterna, och jag kan inte slappna av när jag är själv. Jag försvinner in i mig själv, och oroar mig över saker som ännu inte skett. Oavsett hur mycket trygghet jag känner i vardagen så är det inte tillräckligt, för jag tror jag behöver en allvarlig förändring i mitt känslomässiga beteende. Jag behöver tro på mig själv, och jag behöver någon som jag tror på, tro på mig. Jag behöver trygghet, stabillitet och bara jävla massa kärlek. Jag behöver besvarad kärlek och få känna mig tillräcklig. Jag behöver känna att jag har en framtid som lugnar mig, och inte någon som skrämmer mig. Jag behöver känna att jag är tillräcklig precis så som jag är, och inte bara tillräcklig på det sättet jag förväntas vara. Jag behöver oövergränslig kärlek som besvaras och aldrig tar slut.
Just nu känns det dock som i en dimma långt bort, och jag klarar inte av tankarna av vad livet kan bli. Jag kan inte hantera en framtid av ensamhet. Då dör jag hellre nu. Precis nu. Eller så tar jag ett glas vin till, och skjuter på problemet tills jag kan konfrontera det/det lyckats försvinna.
Jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
.
Den tjugofemte maj
Jag stiger in i korrisen, kissenödig som vanligt. Idag funkade hissen, det är lite 50/50 med det där. Får äntligen upp nycklarna, springer in på toa. Skönt att sitta ner, och jag börjar ta av mig skorna samt byxorna. Just nu ligger det tre par jeans inne på toalettgolvet. En väldigt underlig/logisk vana.Sätter mig ner i sängen, startar datorn och börjar skriva klart ett arbete som ska vara klar innan tolvslaget. Klockan är 23.40, öppnar en öl. Tar upp dokumentet och texten flyger ur mina fingrar. En halv sida reflektioner om ekotoner är klart. Läser igenom igen. Inga stavfel, och bara stört smart text. Inskickad = 23.55. Vad skönt livet löste sig just i detta fallet.
Har idag haft en dag med mycket som hänt. Först på ekonomikum vid 10.00 och diskuterar rapporten. Därefter handlade jag upp några kronor för studiebidraget som kom idag. Jag behövde det, så då gjorde jag det. Två tröjor, ett par shorts, och promarkerspennor. Glider hem, glider till josefin, glider till fyrishov. Spelar volleyboll i några timmar. I all min bitterhet jag kännt präglat mig, och som praglar mitt liv fortfarande, de senaste veckorna, så vart jag på riktigt lycklig när vi sprang runt där i sanden, och jag kände mig hel igen. Efter allt detta gick vi sedan och såg The great gatsby. Vilken jävla bra film. Vilken jävla bra film. Vi vandrar hem, alla trötta. Jag och Elina, som bor åt samma håll tar följe. Vi skiljs av.
Det var kort och gott min dag, vilket var en väldigt bra sådan. Nu är dock kvällen mörk och jag är klarvaken. Hoppas på att få slappna av och sova i natt, men det är ju något som avgörs av ett myntkast. Krona eller klave. Hoppas på en bra dag även imorgon
Maybe you
En dröm ifrån att ha sovit middag
Jag steg in i ett rum som var beklätt med tjocka, svarta tyger som löpte efter varandra som vågor längs väggarna. Jag stannar, tar några djupa andetag. Sakta räcker jag ut handen, i hopp om att någon ska ta tag i den. Jag står ett tag. Jag blir trött i axeln. Armen börjar skaka. Jag känner någon som stryker sin hand emot min överarm, för att sedan leda sig mot underarmen, handleden, och sedan min handflata. Jag känner hur någon stryker sitt finger i form av en cirkel, och sedan hastigt tar tag i min hand. Jag dras framåt. Jag blundar. Jag dras hastigt fram genom rum efter rum. Jag öppnar mina ögon. Varje rum är likadant som det tidigare. Ett efter ett kommer ett rum exakt som det tidigare, och det är då jag inser att jag befinner mig i ett stadie där inget nytt kan återskapas. Bara något som redan är sagt, eller redan är gjort kan befinna sig bakom nästa dörr. Bara något ifrån något som i verkligheten kan finnas. Livet är ingen dröm, livet är rationallitet. Livet är logistik. Livet består av saker man vet om, men vägrar acceptera. Icke-acceptansen är det vi kallar hopp, det som gör att vi fortsätter livets otympliga kugghjul. Plötsligt hittar jag en lönndörr i golvet. Den är låst. Med all min kraft drar jag i handtaget i önskan om att slippa vandra vidare mellan rummen som är demsamma, men så släpper jag taget. Det är helt enkelt inte idag jag ska få upp den dörren.
Återvändsgränd
Jag vandrar hem på flogstas mystiska små gator. Vägarna hem känns fortfarande ovana, och jag går väldigt medvetet på gator som känns belysta, och gärna värvar mellan vägarnas yttersta kanter för att undvika skogssnår. Än känner man sig inte så där underligt trygg som när man vandrade hem till gränby. Undrar när det händer?
Efter att jag kände mig klar med dagens rapportskrivande så tog jag mig till fots ner till fyrishov för att spela volleyboll, därefter grilla vi i luthagen hos Josefin. Nu är jag hemma. Möts av att det är fest någonstans i huset. Lika mycket som man stör sig på ljudet, så är det också betryggande med att höra andra människor som finns och är. De verkar glada, och djävulskt festsugna. Jag känner mig som motsatsen. Jag vet hur irriterande det kan vara att läsa om människor som åmar sig om deras problem och livets svårigheter. Man ba: VARFÖR SKRIVER DU DET HÄR??. Dock känner jag att bloggen är min, och det är ju typ inga som läser den, så vad spelar det för roll liksom? För er skulle jag ju lika gärna kunna berätta det mesta ändå.
Jag försöker verkligen att för stunden vara glad, och ibland tror jag verkligen att jag lyckas. Man KAN fake it til you make it, men den är ytterst tillfällig. Efter översvämmas man av något känslosvall som halvt förstör en. Jag vill lägga mig på mage på golvet och bara skrika, klaga, bara få ur mig allt som gör att jag känner mig kvävd. Jag langar bara en massa känslomässiga klicheer, men hur ska man förklara ångestkänslor som bara kämpar så otroligt destruktivt mot sig själv? Och nej, det har inte hänt något specifikt, jag bara plötsligt känner att alla de där småsakerna som jag alltid tänkt på blommat upp mitt framför ögonen på mig, och lika mycket som jag skulle vilja vända mig om och låsa in dem i samma lilla låda de fanns tidigare, så vet jag att det inte är en lösning på någonting. De kommer fortsätta att existera. De kommer fortsätta att finnas där. De är närvarande, konstant. hela. tiden.
Hur förklarar man mina känslor? Jag är lycklig i min olycka. Hur lindrar jag mina känslor? Man ska vara optimistisk, glad och hoppfull, men hur är jag det? Hur var jag det innan? Hur gjorde jag då? Jag vill bara att saker och ting ska lösa sig. Jag vill ha någon som ger mig extra hopp och som kan förklara the greatness of being me, och på riktigt få mig att förstå det. åhh, varför hjälper det inte att gnälla??? Varför hjälper det inte att klaga??? Jag är i en återvändsgränd, och vet inte vart jag ska börja pussla ihop mig själv. Känns som att vissa bitar är borta, det känns som att vissa bitar borde bytas ut. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Nu har festen tystnat, och jag ska nog kolla tv-serier. Hoppas jag får sova i natt, och får drömma lite. Har saknat det.
Livet är en gåva
Har precis värmt om mitt kaffe i micron, för andra gången. Så lätt det är att glömma den, men det känns ändå stärkande att den står där vid bordskanten. Klädd i färgglada giraffer och ba stirrar ner mig. Nästan så att bara det gör en piggare (#Placebo).
Sitter och tittar ut över flogstas yttre delar, och skriver metoddelen av rapporten. Gillar ändå att skriva metoden, för där kan jag utnyttja min förmåga att ordbajsa, samt att låta smartare än vad jag är, för någe vidare smart känner jag mig inte just nu. Eller, förresten, har jag sagt att jag fick vg på min b-uppsats? Gud bevare mig väl, det kändes bra. Det är någonting med att få lovord för något man skrivit som gör en extra glad (#Bekräftesebehov)
Nu ska jag ta till de sista dödsryckningarna och få skrivet mer. Sköt om er så ska jag försöka göra det samma med mig (#LivetÄrEnGåva)
Jävla rubriksfitta
Underlig morgon. Har inte haft internet till datorn, och ingen tv. Så när jag vaknade runt 8ish (efter att ha, vill tilläggas, sovit ASskönt. Det behövdes inte bara för lillsjälen, utan för min upplevelse av flogsta) så gick jag upp och satte mig och tecknade. Kan inte förklara hur mycket jag just nu älskar mitt skrivbord, men främst pga av dess placering framför fönstret. Känner mig som en liten uggla som tittar ut över talltopparna, och det är en väldigt mysig känsla.
Sedan efter en tur till stan för att införskaffa lite hemligheter så kommer jag tillbaka till korrisen för att ta hand om hela mitt kaos. En stor dos tristess leder till att jag nu sorterat mina kläder utefter färg. Precis. Ni läste rätt. Lär EJ vara så en lång tid framåt, men då har jag i alla fall haft det någon gång in ma life, om det nu är något man ska ha haft
Nu sitter jag och lyssnar in eurovisionlåtarna. Förstår ni att det inte är försen NU som jag gör det?? Att jag kommer missa semifinalen på tisdag?? Blir orolig osv. Man kan också säga att jag just nu undviker att plugga, vilket jag inte borde göra, men thats life etc. Vänjer mig också fortfarande med att bo själv. Jag vet att jag tjatar, men gillar det inte alls??
Tror det var allt just nu
Öppnar upp en knapp
I sitt bloggskrivande vill man vara den där roliga, spännande personen som bara är så jävla lätt att tycka om. Man vill vara den personen man själv vill läsa om, men det känns näst intill omöjligt ibland. Känslan av att verkligen försöka vara glad och sig själv när man inte alls känner sig så. När kroppen skriker genom frustration av att man inte känner sig tillräcklig. Att vissa saker ekar i sin upprepande natur och det som stundvis känns så klart, egentligen är en dimmig dröm man själv skapat. Jag tappar så lätt tag om verkligheten och lever i tankarna, och lika mycket som det berikar mig, så förgör det mig. Jag vill känna mig optimistisk och se saker från den ljusa sidan, men just nu så känns allt mest hopplöst och jag känner mig inte tillräcklig. Inte tillräcklig som man, som vän, som syskon. Inte tillräcklig för män, för kvinnor, för någon som jag kan tänkas tycka om. Jag räcker inte till.
Jag ser mig själv som ganska självsäker. Jag vet att jag inte är en dålig människa, att jag menar väl, vill inte andra illa och att JA, jag är duktig på saker. I min vardag känner jag mig säker, och går inte runt och oroar mig över hur saker och ting ska gå. I min vardag är livet inga konstigheter. Trots det så finns det situationer då jag inte förstår saker och ting, och varför saker är som det är. Jag förstår, men inte varför det ska vara just så. Det känns som att jag tillåts bygga vägar jag aldrig får gå, och det är svårt att bara släppa.
Nu när jag lättat på hjärtat ska jag fortsätta att kolla på inception, spendera första natten i flogsta och vara besviken över att det inte var ett flogstavrål just kväll.....
Sweeiiiishhhhhhh (fast living inlägget, hör ni hur jag flyger fram???)
Så många gånger jag tänkt skriva, men ba INTE GÖR DET. Ber om ursäkt, och hinner liksom inte nu heller. Fast living. Idag ska jag, Filip, Martin, Josefin, Josefina och Elina till Gröna lund, rättare sagt om 50 min ska jag befinna mig på stationen, och det kommer bli så nedrans kul att åka dit med hela gänget. oh oh oh. Sedan, jag flyttar på lördag. STÖRT? första gången jag på riktigt känner att det är lite sorgligt att lämna stället man bor på. Jag har ju verkligen haft kul här, och läggisen är nice. Känns hårt att gå från 110 kvadrat till 19.... men två månader utan hyra är dock djävulskt nice, och nödvändigt och sedan så får vi ju faktiskt inte fysiskt bo kvar här, men ändå. Lite ledsen i ögat är jag i vilket fall. Har break up issues osv.
MEN NEJ, NU MÅSTE JAG GÅ
Rust or gold
Hejsan kära vänner, ni alla där ute som är som är så där bra att ni ibland känns som enda anledningen till att jag vill åka hem i sommar. Nu sitter jag och Linn i köket. Hon är ledig efter att tentan vart skriven igår. Jag bara ignorerar studierna: Skönt.
Idag bestämde jag, Josefina och Filip oss för att överraska Martin med att dyka upp på hans match. Kommer dit, han är inte där. Han är hemma och sjuk. 60kr well spent. Vi går istället och tar en kaffe i en classy gränd där atmosfären skriker åt oss att endast föra mogna konversationer. Vi försökte, gick sådär. Sedan tog jag mig min väg mot stadium och köpte mig mitt första par converse IN MA LIFE. Kändes mainstream, och är än ej övertygad över dess storhet, men de lär la övertyga mig snart. Sedan har jag även idag känt mig ful. Oskön känsla??? Inte ens Lay your love on me hjälpte, det gör den ju alltid annars?
I övrigt så känns livet lite knappt. Ska flytta till flogsta typ nästa vecka, hämta nycklarna på måndag. Känns kul men trist att flytta från Fille och Linnis, men Linn kommer återfinnas i stan, Filip med martin vid eko, och josefina flyttar ju även hon till flogsta i sommar. Allt är därmed egentligen ok. Sedan är jag opepp på att bo hemma i sommar. Vill inte krypa på väggarna och skapa onödiga bråk med moder och far, but its gonna happen. Great personality trait. Är nervös över Ikea. Vill så gärna ha jobbet och få känna mig lite kapabel att ta mig ut i arbetslivet. En värld jag som mest känt mig utanför. Våren och allt som medför ger dock också själen en extra kick, och hjälper känslodippar att endast bli grunda och kortvariga.
Vad mer har jag att dela med mig utav? Egentligen säkert massor. Vi grilla igår och kolla "gladiator", det var great. skulle också berätta om min valborgseftermiddag/kväll som urartade sig till att bli en utav de jobbigaste i mitt liv. Long story, tar den SNART. Lovar.
Sedan igen vill jag bara tipsa tipsa tipsa om Haim. De är fantastiska, HOPPAS NI LYSSNAR. Vill trycka ner det i era halsar, för de är the shit in ma life just nu, så om ni inte vill göra det för er, gör det för mig. Mitt tjat kommer från ett kärleksfullt place
