Återvändsgränd

 
Jag vandrar hem på flogstas mystiska små gator. Vägarna hem känns fortfarande ovana, och jag går väldigt medvetet på gator som känns belysta, och gärna värvar mellan vägarnas yttersta kanter för att undvika skogssnår. Än känner man sig inte så där underligt trygg som när man vandrade hem till gränby. Undrar när det händer?
 
 
Efter att jag kände mig klar med dagens rapportskrivande så tog jag mig till fots ner till fyrishov för att spela volleyboll, därefter grilla vi i luthagen hos Josefin. Nu är jag hemma. Möts av att det är fest någonstans i huset. Lika mycket som man stör sig på ljudet, så är det också betryggande med att höra andra människor som finns och är. De verkar glada, och djävulskt festsugna. Jag känner mig som motsatsen. Jag vet hur irriterande det kan vara att läsa om människor som åmar sig om deras problem och livets svårigheter. Man ba: VARFÖR SKRIVER DU DET HÄR??. Dock känner jag att bloggen är min, och det är ju typ inga som läser den, så vad spelar det för roll liksom? För er skulle jag ju lika gärna kunna berätta det mesta ändå.
 
 
Jag försöker verkligen att för stunden vara glad, och ibland tror jag verkligen att jag lyckas. Man KAN fake it til you make it, men den är ytterst tillfällig. Efter översvämmas man av något känslosvall som halvt förstör en. Jag vill lägga mig på mage på golvet och bara skrika, klaga, bara få ur mig allt som gör att jag känner mig kvävd. Jag langar bara en massa känslomässiga klicheer, men hur ska man förklara ångestkänslor som bara kämpar så otroligt destruktivt mot sig själv? Och nej, det har inte hänt något specifikt, jag bara plötsligt känner att alla de där småsakerna som jag alltid tänkt på blommat upp mitt framför ögonen på mig, och lika mycket som jag skulle vilja vända mig om och låsa in dem i samma lilla låda de fanns tidigare, så vet jag att det inte är en lösning på någonting. De kommer fortsätta att existera. De kommer fortsätta att finnas där. De är närvarande, konstant. hela. tiden.
 
 
Hur förklarar man mina känslor? Jag är lycklig i min olycka. Hur lindrar jag mina känslor? Man ska vara optimistisk, glad och hoppfull, men hur är jag det? Hur var jag det innan? Hur gjorde jag då? Jag vill bara att saker och ting ska lösa sig. Jag vill ha någon som ger mig extra hopp och som kan förklara the greatness of being me, och på riktigt få mig att förstå det. åhh, varför hjälper det inte att gnälla??? Varför hjälper det inte att klaga??? Jag är i en återvändsgränd, och vet inte vart jag ska börja pussla ihop mig själv. Känns som att vissa bitar är borta, det känns som att vissa bitar borde bytas ut. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
 
 
Nu har festen tystnat, och jag ska nog kolla tv-serier. Hoppas jag får sova i natt, och får drömma lite. Har saknat det.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0