sajavlacasual

 

Jag steg in i ett rum som var beklätt med tjocka, svarta tyger som löpte efter varandra som vågor längs väggarna. Jag stannar, tar några djupa andetag. Sakta räcker jag ut handen, i hopp om att någon ska ta tag i den. Jag står ett tag. Jag blir trött i axeln. Armen börjar skaka. Jag känner någon som stryker sin hand emot min överarm, för att sedan leda sig mot underarmen, handleden, och sedan min handflata. Jag känner hur någon stryker sitt finger i form av en cirkel, och sedan hastigt tar tag i min hand. Jag dras framåt. Jag blundar. Jag dras hastigt fram genom rum efter rum. Jag öppnar mina ögon. Varje rum är likadant som det tidigare. Ett efter ett kommer ett rum exakt som det tidigare, och det är då jag inser att jag befinner mig i ett stadie där inget nytt kan återskapas. Bara något som redan är sagt, eller redan är gjort kan befinna sig bakom nästa dörr. Bara något ifrån något som i verkligheten kan finnas. Livet är ingen dröm, livet är rationallitet. Livet är logistik. Livet består av saker man vet om, men vägrar acceptera. Icke-acceptansen är det vi kallar hopp, det som gör att vi fortsätter livets otympliga kugghjul. Plötsligt hittar jag en lönndörr i golvet. Den är låst. Med all min kraft drar jag i handtaget i önskan om att slippa vandra vidare mellan rummen som är demsamma, men så släpper jag taget. Det är helt enkelt inte idag jag ska få upp den dörren.