sajavlacasual

 

Identitet. Vad som gör mig till mig.

 

 

Vad jag identifierar mig med.

 

 

Vad som med mig gör att jag identifierar mig med andra människor, eller…

 

 

Hur de kanske i sin tur identifierar mig?

 

 

Hur jag blir jag, genom att andra är med mig? Eller vad jag är som identifierar mig?

 

 

 

Jag försöker greppa tag om det. Vad det här med att ”identifiera sig” betyder, eller egentligen vikten med det. Att känna tillhörighet med något/några som har en slags koppling till en själv, tydligen. Att vara del utav en grupp antar jag?

 

 

 

Man identifierar sig med sina grupper. Jag är del utav min släkt. Det är en grupp jag alltid varit med i, och vet att jag alltid kommer få vara del utav. Och även fast nästan vi alla har genetiskt bundna knutar som fört oss samman, så är det inte vårt dna som avgör komponenterna utav vår familj. Vi knyts samman genom möten, och vi växer. Jag tillhör en släkt som är delad i två led. Släkt på min mammas sida. Släkt på min pappas sida. Vissa är stor del utav dem båda två, men jag känner mig ändå tillhörig en gemensam grupp jag kallar: Min släkt. Kanske är det för att jag precis kollat på en film jag gråtit nästintill mer än till Titanic, men jag skulle kunna offra så mycket, för att få dem att må bra. Jag identifierar mig med min familj. Jag är född och uppvuxen genom dem. Jag vet vart jag kommer ifrån.

 

 

En annan grupp. Mina vänner. Här kan det ibland bli klurigt att försöka hålla en fast skara, eller konsistens. Denna grupps komponenter samlades för att vi tyckte om att ha oss runt omkring varandra. Att vara med dessa gjorde att vi blev glada, eller att vi kände oss trygga. Den ändras dock ständigt. De människor som man alltid hörde av sig till, lever plötsligt liv man inte vet någonting om. INTE för att man valde bort dem. Det var bara så att man växte, och allas förutsättningar förändrades. Det livet man hade, blev minnen, och så också de starka vänskapsband man hade. Ibland kan det kännas som att man missar så mycket, som man inte vill. Ibland vill man ringa upp alla man en gång förlitat sig till och bara försöka knyta ihop säcken igen, men det är omöjligt, oftast. Kanske är det inte heller något man ska göra. Just då var dessa personer precis vad jag behövde, men med att livet går vidare, så måste man även låta varandra göra det.

 

 

Just nu består mitt närmsta umgänge utav en drös bra människor, som trots allt och mycket har på något sätt lyckats hålla sig hopklistrad. Trots att vi bott i olika städer och FÖRFAN länder. Trots att vi alla fick nya liv, så lyckades vi hålla kvar vårt gamla. Kanske med nöd och näppe, men kvar. Det är jag otroligt glad för. Man säger aldrig det till varandra, men fan vad jag är glad för det. Att få tillhöra olika grupper människor som jag nu gör, små som stora, gör mig så jävla lycklig. Man känner sig viktig, för man kontaktas, ens åsikt uppskattas och man blir del utav nästintill alla ekvationer. Man tas in i debatten och blir en del av helheten och det blir en fin känsla. Mina vänner är en annan grupp som jag tillhör. En grupp som då består utav flera grupper vänner. Med er älskar jag att identifiera mig med, eller att ni identifierar mig. Tack, osv.

 

 

Sedan så finns det en andra massa ting man ska identifiera sig med. En massa saker som man bara ska hantera och vara. För vissa är det skitenkelt. Liksom lika enkelt som jag har till att känna mig som del av min släkt, eller vänner. Man ska identifiera sig till sitt kön, till sin sexuallitet.

 

 

Jag är av manligt kön, och har inga som helst problem med det. Om jag i ett parallellt universum skulle få välja kön, så väljer jag det manliga, för jag trivs i att vara man. Jag är MAN, och NÖJD som FAN med det. Det jag inte trivs med är vad jag som man känner mig påtvingad till att känna, tänka eller vara. I Sverige är jag inte direkt tvingad till att jag måste vara på ett visst sätt. Folk accepterar mig TROTS mina såkallade ”omanliga” egenskaper. Jag har aldrig känt mig grovt kränkt. Jag har aldrig, på grund utav mitt kön, genomgått ett tvång från någon, jag inte kunnat hantera. Det är inte det som är problemet. Det är de små sakerna. Att jag ska gilla/vara bra på sport. Jag måste klunka öl. Jag måste ogilla viss musik. Jag måste prata om sex på ett visst sätt. I alla de små, sociala mötena så förväntas det ett förutsatt beteendemönster hos mig, endast för att min kropp pumpar testosteron, och för att jag har en penis. Det är då jag känner mig dum. Det är då jag känner mig obekväm. Det är då jag inte tycker att det är okey. Gör jag det sociala systemet besviken då? Hur ska normalmänniskan hantera mig? Hur ska de kunna få kontakt med mig om jag bara inte är som jag, tydligen, borde vara.

 

 

Sedan det här med sexuallitet. Ett ämne som diskuteras alldeles för mycket. Varför? För att det inte är en stor grej. Varför skulle ens sexliv, luster och kärlek vara något som man ska ifrågasätta? Vem skadas av vad man känner i form av ett hjärtas frekventare hjärtslag? Jag förstår inte. Jag säger inte att sex med någon som inte är i en position för att göra egna medvetna beslut är okey. Jag säger inte att det är okey att våldta. Det jag säger är att det inte finns bara EN rätt kärlek.

 

 

Låt oss diskutera, att identifiera sig. I nuläget finns det egentligen bara fyra läger som diskuteras. Att vara en heterosexuell kvinna, heterosexuell man, homosexuell kvinna eller homosexuell man. Allt annat är sidospår som slutar sig i att man är en utav de precisnämna grupperna. Man erhåller sitt kön vare sig man vill eller inte, och sedan är du antingen hetero, eller gay. Ni tänker, det finns bisexuella. Vad skönt att det finns en term till, tänker världen. Fast finns den egentligen? Gayvärlden kallar det för en övergångsfas till att acceptera sin homosexuallitet, för att man inte orkar ta hela steget på en gång. Att det är en term som används för dem som tydligen inte kan acceptera sig själva tillfullo. Så är ju inte fallet, alls. Saken är den att det är fånigt att jag måste välja något.

 

 

Det jag tror jag är felet med hela debatten kring sexuallitet är att man diskuterar kring att acceptera homosexuellitet, men har totalt glömt bort att det finns mer än två ändhållplatser. I dagsläget känns det ibland som att jag måste vara något utav två ”motsatser”. Svart eller vitt. Vad väljer du? Jag identifierar mig inte som hetero. Jag identifierar mig inte som homo. Jag känner mig inte delaktig i någon utav grupperna. Detta gör mig, rent teoretiskt, som bisexuell. Jaha. Vad betyder ens det? Att jag får vara en blandning av allt? Att jag ska vara en åskådare som står i landet mitten? Som inte är tillräcklig för någon utav stereotyperna? Att jag är Schweiz i sammanhanget?

 

 

Jag vill inte vara den som är den som grinar över en massa skitsaker. Människor på jorden dör varje dag bara för att de inte har vatten. Perspektiv, osv. Jag stör mig bara på att jag måste förklara mig för omvärlden. Här är jag. Det borde fanemig räcka, men det är ju nyfikenheten. Om jag skulle träffa en kille, så skulle jag vara för feg för att kunna erkänna min homosexuellitet. Om jag skulle träffa en tjej, så skulle jag antingen ljuga för mig själv (För eftersom jag inte är tillräckligt manlig och hetero, så betyder det att jag SKA i slutändan end up med en kille. Synd att jag tydligen inte kan acceptera det nu) eller försöka låta mer intressant än vad jag är.

 

 

Bisexuallitet finns, men det finns ingen som tar den på riktigt allvar (Ordet bisexuallitet finns inte ens med i mitt fucking microsoft word’s ordlista). Det finns något som jag är, som bara är en stor blurrighet . Något som jag ska kunna identifiera mig med ska innehålla en betydelse, men som är ett tomt ord egentligen.

 

 

Jag är jag, och jag har inga som helst problem med det, och det vet jag att alla i min närhet inte heller har. Det är inget problem någonting, det är bara svårt att kunna säga något, när man själv inte vet vad man ska säga till dem när de frågar. Svårt är kanske fel ordval, men det kanske inte är lätt att förklara för någon snabbt och enkelt. Jag gillar båda. Jag är inte homo. Jag är inte hetero. Jag är tydligen bi, vad det nu är. Det skulle säkert kunna acceptera ett sådant svar, men det är ju så mycket mer som kanske behövs få sagt.

 

 

Jag känner inte att jag på något sätt förändrats genom att jag blivit äldre. Det är inte så att jag vaknat upp och insett att jag spelar i ett helt annat fotbollslag. Jag har bara, helt enkelt, accepterat att jag trivs på båda planhalvorna. Punkt. Jag har aldrig riktigt tänkt på killar i det spektrum som att jag vill ha en romantisk relation med dem, för jag har hittills bara kärat ner mig i tjejer. Det är ingen cover up, det är så. Sedan att jag nu accepterat det faktum att jag inte bryr mig speciellt mycket om människans kön, det betyder inte att jag ”levt i lögn”. Jag behöver inte ”komma ut”. Jag är ute, och har varit det hela mitt liv, det är väl bara så att ingen på riktigt egentligen FRÅGAT mig om min sexuallitet. Det är väl egentligen bara så att jag inte haft någon att öppet hålla diskussionen med. Det är samhället som antagit min sexuallitet, inte jag, och när man gillar båda, så är det ju ingen direkt uppoffring när samhället väljer att putta en åt det ena hållet mer än det andra. Jag lät bara antagandet om att jag ska gilla tjejer, göra att jag glömde på riktigt tänka efter. Jag känner inte att jag förlorat en massa år. Jag känner mig inte illa behandlad. Det är helt enkelt bara svårt att förstå allting här i världen. Det är inte så att detta varit en börda jag känt mig tvingad att kånka runt på.

 

 

Jag skulle kunna låta tankarna glida iväg ännu längre än det här. Det finns mycket ologiskt, och mycket i den här världen som inte stämmer. Mina tankar går emot varandra.

 

 

Men det är så det är, vill jag avsluta

 

 

Casually, såklart