sajavlacasual

 

Det är inte mycket som blir sagt här i bloggen. Gör helt enkelt för mycket saker. Grebbestad, midsommar och jobba jobb jobb. Har en jobbigt intensiv vecka framför mig, och idag kan jag nog serverat 1500 kokta korvar. Sverige kåtar upp sig på billig mat. I all stress så gick det dock bra, kunderna var trevliga och förstod att det var lite jobbigt för oss, de jag jobbade med tar hand om mitt virriga jag som inte hunnit lära mig allt än. Så fast jag är dödstrött och inte kan slappna av om kvällarna, så är Ikea ett bra jobb. Gotta keep maself positive. Nu ska jag kolla GoT  och däcka. PEACE OUT (eller något..)

 

 

 

Det här med rubriker, det är ju inte ens kul? HUR kommer man på fyndiga? Går ej.

 

 

Idag vaknade jag utav att Samuel stiger in i hans (mitt när jag är här, STYR MED IRON FIST) rum och infromerar mig om att han vill spela datorn. Jag ger ett vänligt grymtande som svar och förtydligar att NEJ, inte ok. Går upp och tänker springa lite springband. Springer 8 km (!!!!!) har aldrig sprungt längre än 5 sammanhängade km. Fett nöjd med mitt liv och jag är bäst. Går upp och äter rullmacka innehållande kokt ägg, champisar, gurka och paprika. Fett gott. Avrundade med kaffe och juice. Får sedan mitt jobbschema. Jobbar ganska mycket? fick ihop det till i alla fall nästan 200 timmar denna sommar. Känns mer än ok. Har 1 och en halv vecka ledig i juli, aka fallens dagar. Jobbar inte midsommar. Jobbar nästan inte under WOW, men borde gå att byta av en dag osv. Jobbar i restaurang och bistro. Hoppas jag lär mig snabbt och trivs osv. Sedan kommer Celis kompis inrullande med ett skrapat knä, har därmed fått vara sköterska och allt det därtill, tex. lugnande stöd. Fett nöjd över min prestation.

 

 

Nu ska jag duscha, inhandla till veggo och veganska köttbullar (bönbullar), feelin like Im walking on clouds today. Livet är en gåva, och ska ta vara på den som om den vore min sista. Säh.

 

 

 

Jag åker till Trollhättan IMORGON. IMORGON??! Känns uppriktigt helt bakvänt att jag åker dit för att stanna ett längre tag. Uppsala som på riktigt blivit mitt hem känns tråkigt att lämna, och även fast jag vet att sommaren kommer gå fort och att jag kommer åka tillbaka under sommarens gång, så känns det ohyggligt tråkigt att säga hejdå till alla. Hittills har Elina hunnit åka tillbaka till Kiruna, och Filip är fullbokad för idag. Ikväll får jag klämma på Martin och Josefin en sista gång, och imorgon åker jag, Josefina och hennes mamma tillbaka till väst. ett år har hunnit försvinna i Uppsala, och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är att jag bestämde mig, i Linns soffa i vardagsrummet på ponnygatan, för att åka plugga just där. Den senaste veckan har allas kurser en efter en slutat och vi har näst intill spenderat varje möjlig stund med varandra, vilket gör att det ändå känns okey att åka. Gud, jag måste sluta, VI SES JU SNART IGEN.

 

 

Men sedan finns ju också det positiva, vilket är att alla som varit runt i hela Sverige under året kommer tillbaka till en och samma plats. Att jag får umgås med hela mitt liv innan Uppsala och ba får embracea det en hel sommar. AHHH, SER FRAM EMOT SOMMAROLYMPIADEN. Just nu ser det ju mörkt ut på jobbfronten, för Ikea har ÄNNU inte hört av sig. Shitty tycker jag. Jag är ju fan perfekt för Ikea. Tänk mig på barnavdelningen? Deras förlust osv. Nu har jag även registerat mig på sommarmatten, och har redan börjat läsa lite lätt. Insåg att jag inte läst matte på tre år(????) och har glömt HUR MYCKET SOM HELST. Är ofantligt glad över att de liksom förklarar vad saker man borde kunna från högstadiet. Inga frågor är dumma, bara de som inte ställs osv.

 

 

... och går allt som planerat så kan vi nog ses imorn! HERREGUD?

 

 

 

Igår kväll skrev jag en text på min iphone, på min promenad hem, som var menad till ett blogginlägg. Innan jag gick och la mig så bestämde jag mig dock för att inte publicera det. Mest för att det lät så mörkt, och så oändligt bittert. Nu känner jag istället att sanningar är menade att dela med sig utav, och detta var min sanning just igår kväll:

 

 

Jag ser hur himlen mörknar, hur den mulnar upp. Jag ser ett oväder. Jag ser kraftigt regn som slår mot trädtopparna och skapar korta, intensiva skrik. Jag kan se hur det brinner. Okontrollerat dansar lågor längs marken utan tecken på att det någonsin kommer ta slut. Jag ser ett hav som krossar lagar och låter sina vågor förstöra allt som kunde varit. Jag våndas. Jag kvävs. Vinden styr mig omkull, trots det faktum att jag var medveten om den. Fullkomligt medveten om den. Jag står fastfrusen och måste låta den fatta tag om mig. Jag måste få ducka och gömma mig. Jag måste ge tillåtelse åt mig själv, att få vända om. Jag måste få backa tillbaka till vägkorsningen där allt det jag nu ser var bortom horisonten. Tills då allt var vackert och inte gjorde ont. Därefter ska jag låsa grinden, kasta bort nyckeln och vänta tills en annan väg dyker upp. Jag måste vända om, innan skadan blir större. Innan mitt hjärta stannar.

 

 

 

 

 

 

Nu är sista seminarieuppgiften inskickad för terminen. Livets tråkigaste uppgift, och förmodligen den sämsta jag gjort, men förhoppningsvis blir det g ändå. Imorgon har jag opponering, och får säkert en massa att fixa till i rapporten. Därför vågar jag inte riktigt hoppa och hurra. Imorgon ska jag även till bryggan på snerkes, crazy mycket folk ska dit. Vi liksom kanske måste vara där innan åtta??? Orkar inte med hetzzzen, men är det klassfest är det ju det osv osv, och det lär bli kul. Vi är nog inte de enda som ska fira att skolan slutar snart, tentavecka and all.

 

 

Såg precis klart The blind side. AHHHH AWWW AHHHHHH. Jättebra film. Så jävla feel good. Fattar varför Sandra Bullock vann oscar. Så jävla mycket man älskade henne i filmen, och så var Kathy Bates med. ÄLSKAR henne. Aja, ni förstår. Bra film. Fortsätter se massa filmer. Känns som en bra sak.

 

 

Imorgon ska jag upp halv sju. Är helt stört opeppad, men antar att jag kan anstränga mig när det är sista schemalagda tillfället

 

 

 

Idag regnar det. ÄNTLIGEN känner jag. Det må vara jobbigt att bli blöt, men regn gör både skogen och själen gott. Det finns inte ett enda måste när det regnar. Man måste inte carpe the fucking diem, utan man får göra ingenting och det är socialt accepterat. Man blir på bättre humör, för i jämförelse mellan vädrets "dysterhet" och en själv så är skillnaden inte lika markant, vilket jag uppskattar. På Irland blir man gladare av regn, vetenskapligt bevisat (Så njuuuuuuuut Oskar)

 

 

Sitter och skriver en uppgift från ett seminarie jag inte var på. Ska sammanfatta text. Urk. Jag vill skriva reflekterande texter där jag försöker låta smartare än vad jag är. Det är jag fan bra på, och det hade gått så jävla mycket snabbare. Idag fick jag också äntligen tillbaka mitt internet till mobilen. Kan kolla Vine igen AHHH. Jag skickade också ett mejl till Ikea. Tycker att efter en månad kan de la säga om jag ska börja jobba om två veckor eller om mitt liv är en öppen bok.

 

 

Jag har idag också hunnit gråta. Kollade på Babel, de hade Isol som gäst. Hon skriver barnböcker och sättet hon beskrev sina böcker, hennes tankar kring att vara barn och sina baktankar till sina illustrationer fick mig att gråta. Det var fint, och kanske är det för att jag är ett känslomässigt vrak, men det är fint när människor får en att se saker på ett sätt som man inte gjorde innan, och sedan så är ju barn fantastiska. (igen, VARFÖR BLIR JAG INTE FÖRSKOLELÄRARE??)

 

 

Men snart är också denna terminen slut, och jag inser att jag pluggat på högskola/universitet i två år, och har nästan 120 hp. Gymnasiet känns officiellt avlägset. Snart åker jag tillbaka till trollis för att stanna ett tag och det känns helt stört. Vad jag kommer sakna uppis, men vad jag också saknar alla de komponenter som gör trollis bra. Jag bor ju faktiskt i Uppsala, och kommer till Trollhättan för ett längre besök. Det är i alla fall så det känns.