Öppnar upp en knapp


I sitt bloggskrivande vill man vara den där roliga, spännande personen som bara är så jävla lätt att tycka om. Man vill vara den personen man själv vill läsa om, men det känns näst intill omöjligt ibland. Känslan av att verkligen försöka vara glad och sig själv när man inte alls känner sig så. När kroppen skriker genom frustration av att man inte känner sig tillräcklig. Att vissa saker ekar i sin upprepande natur och det som stundvis känns så klart, egentligen är en dimmig dröm man själv skapat. Jag tappar så lätt tag om verkligheten och lever i tankarna, och lika mycket som det berikar mig, så förgör det mig. Jag vill känna mig optimistisk och se saker från den ljusa sidan, men just nu så känns allt mest hopplöst och jag känner mig inte tillräcklig. Inte tillräcklig som man, som vän, som syskon. Inte tillräcklig för män, för kvinnor, för någon som jag kan tänkas tycka om. Jag räcker inte till.

Jag ser mig själv som ganska självsäker. Jag vet att jag inte är en dålig människa, att jag menar väl, vill inte andra illa och att JA, jag är duktig på saker. I min vardag känner jag mig säker, och går inte runt och oroar mig över hur saker och ting ska gå. I min vardag är livet inga konstigheter. Trots det så finns det situationer då jag inte förstår saker och ting, och varför saker är som det är. Jag förstår, men inte varför det ska vara just så. Det känns som att jag tillåts bygga vägar jag aldrig får gå, och det är svårt att bara släppa.

Nu när jag lättat på hjärtat ska jag fortsätta att kolla på inception, spendera första natten i flogsta och vara besviken över att det inte var ett flogstavrål just kväll.....


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0