sajavlacasual

 

Ibland så vaknar jag med en känsla utav obehag. Inte för att man tvingas vakna, eller tvingas gå till skolan. Nej, istället över machokulturen. Hur vi alla sätter honom som norm, och hans kvaliteter som det man ska sträva mot. Mitt köns strävan efter att hålla måttet, och att vara så mycket jävla MAN. Jag känner obehag över Belinda som oroar sig över att jämställdheten kuvat mannen. Att bli den "riktiga" mannen. Att vara bög är ju ett skämt, en lustig facerape, kul skälsord. Spelet mellan mannen och kvinnan. Man ska ju vara EN RIKTIG MAN. När jag ibland tittar ut över massan känner jag mig liten, haltande, blind, svag och fast i en ocean utav vithajar. Man tittar på, en konstant iaktagare. För jag är inte med på samma villkor. Jag har många fantastiska vänner, som jag så ofta påpekar, men jag vill poängtera det. Jag uppnår saker. Jag klarar av vissa saker briljant. På detta spelplan tar jag den plats jag vill, men det är ju inte allt. Jag orkar inte låtsas, och jag kommer förmodligen aldrig göra det igen. Jag är inte det idealet som man letar efter. Så jag står istället där, i ett fält av hångel. I ett hav av lustfyllda, stirrande blickar som far runt omkring mig. Jag dansar med mig själv och intalar mig att, jag är ju bättre på annat.