Jag kan se mil i förväg

 

 

 

Igår kväll skrev jag en text på min iphone, på min promenad hem, som var menad till ett blogginlägg. Innan jag gick och la mig så bestämde jag mig dock för att inte publicera det. Mest för att det lät så mörkt, och så oändligt bittert. Nu känner jag istället att sanningar är menade att dela med sig utav, och detta var min sanning just igår kväll:

 

 

Jag ser hur himlen mörknar, hur den mulnar upp. Jag ser ett oväder. Jag ser kraftigt regn som slår mot trädtopparna och skapar korta, intensiva skrik. Jag kan se hur det brinner. Okontrollerat dansar lågor längs marken utan tecken på att det någonsin kommer ta slut. Jag ser ett hav som krossar lagar och låter sina vågor förstöra allt som kunde varit. Jag våndas. Jag kvävs. Vinden styr mig omkull, trots det faktum att jag var medveten om den. Fullkomligt medveten om den. Jag står fastfrusen och måste låta den fatta tag om mig. Jag måste få ducka och gömma mig. Jag måste ge tillåtelse åt mig själv, att få vända om. Jag måste få backa tillbaka till vägkorsningen där allt det jag nu ser var bortom horisonten. Tills då allt var vackert och inte gjorde ont. Därefter ska jag låsa grinden, kasta bort nyckeln och vänta tills en annan väg dyker upp. Jag måste vända om, innan skadan blir större. Innan mitt hjärta stannar.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0