sajavlacasual

 

Ligger i sängen och kollar på en film. Har kollat mycket film det senaste. Några som jag inte sett innan, och några jag vill se igen, bara för att jag tycker de är så bra. Volver, where do we go now, eternal sunshine of the spotless mind osv osv. Nu tittar jag på en ny film. A dangerous method. Än ej övertygad. Kollar nog mest för att den handlade om freud, och så är kiera knightley med. Filmen är dock inte så mycket att hurra över, men kanske vänder det, snart. 

 

 

Hur är life annars? Så himla svår fråga. Jag trivs i umgänget av mina kompisar här som får mig att känna mig obeskrivligt trygg, älskad, värd och TILLRÄCKLIG, Det är liksom inte det som är problemet. Problemet är att jag inte sover om nätterna, och jag kan inte slappna av när jag är själv. Jag försvinner in i mig själv, och oroar mig över saker som ännu inte skett. Oavsett hur mycket trygghet jag känner i vardagen så är det inte tillräckligt, för jag tror jag behöver en allvarlig förändring i mitt känslomässiga beteende. Jag behöver tro på mig själv, och jag behöver någon som jag tror på, tro på mig. Jag behöver trygghet, stabillitet och bara jävla massa kärlek. Jag behöver besvarad kärlek och få känna mig tillräcklig. Jag behöver känna att jag har en framtid som lugnar mig, och inte någon som skrämmer mig. Jag behöver känna att jag är tillräcklig precis så som jag är, och inte bara tillräcklig på det sättet jag förväntas vara. Jag behöver oövergränslig kärlek som besvaras och aldrig tar slut.

 

 

Just nu känns det dock som i en dimma långt bort, och jag klarar inte av tankarna av vad livet kan bli. Jag kan inte hantera en framtid av ensamhet. Då dör jag hellre nu. Precis nu. Eller så tar jag ett glas vin till, och skjuter på problemet tills jag kan konfrontera det/det lyckats försvinna.

 

 

Jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.