Livets onödigheter

 

Ligger i sängen iklädd fashionabla boxers från hm. Ett par av ett trepack. De är billiga, och svarta. Underlättar mitt liv. Hemkommen från en wunderbart mysig kväll hos Elina, på andra sidan stan. Vandrar hem i regnet med Josefin. Vi delar på oss, och jag går plötsligt in i en vägg av ALLT. De minsta sakerna i livet, kan ta det största utrymmet i kroppen, och jag vet inte hur länge något faktiskt kan ältas i lillsinnet. Jag kan inte längre bli lämnad ensam, för tankar i hjärnans subsystem kryper sig fram och stryper mig innefrån. Låt oss överdramatisera mitt liv, I know, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag mår så jävla bra. Jag mår så jävla bra. JAG MÅR SÅ JÄVLA BRA. Men ändå ligger jag här, och kan inte hantera det. Det är som att vänta på en buss som man inte vet när den kommer. Det är som att gå i en skog man inte vet om man kommer ur. Eller. Det är som att se sista bussen åka iväg precis framför en, och det spelar ingen roll hur mycket du springer, du kommer inte komma ikapp den. Det är som att gå i en skog och veta att man inte kommer komma ur den. En rondell utan utfart. JAG KAN HÅLLA PÅ I ALL EVIGHETER. Det handlar om att släppa det dåliga, och låta allt bra sjunka in, och stanna där. Men hur gör man det? Hur gör man det?

 

 

Nu ska jag lägga mig, salongsberusad och redo för en morgondag som ska bli så himlans kul. Jag ska släppa livets beskymmer, och fan börja leva i nuet. Varför ska jag älta?

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0